Nu är det slut på

*Tidiga mornar
*40plusare med örhängen och hajhalsaband
*Sömnlösa nätter
*Ryggont
*Bananyoghurt och två bananer till lunch
*En stirrande flicka på bussen
*Damer alldeles för uppsminkade på produktionsavdelningen
*Pinsamma situationer
*18 minuters lunch

Trots mina mindre bra upplevelser på Hoeckle ska jag inte klaga för mycket. Det finns faktiskt de personer som gjort mina dagar därborta lite enklare. De personer som gör sitt yttersta för att jag ska få mig att känna mig som en av dem. Vissa av dem pratar lite engelska, vissa kan inte ens prata engelska, vissa pratar inte alls men de är de där små sakerna som betyder nått. Ett leende eller ett hej. Idag fick jag också höra att de har varit jättenöjda med mig. De sa att jag är den enda som inte klagat nått under min tid på Hoeckle. Det är sant, inte ett ord har jag sagt. Både chefen och den ena arbetsledaren berättade att jag jobbat jättebra. Det kom också fram bakvägen till mig att om jag inte hade åkt hem till Sverige hade de gärna velat ha mig kvardär. Chefen frågade också om jag vill komma tillbaka till nästa säsong. Så det var ju kul.

Idag steg vi upp tidigt för att bli upplockade av Claudia och Johannes. Vi bestämde igår på matchen att vi skulle gå upp för berget Diedamskopf tillsammans. Patricia och David följde också med. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla. Jag hade förväntat med en stillsam tur men jag hade fel. Det är det värsta jag gjort, fysiskt. Jag och Daniel hade klätt oss helt fel. Jag hade en T-shirt och en dunjacka på det så jag hade ingen chans att ta av mig den. Jag svettades som en tok och benen var helt döda efter den långa långa vägen upp. Berget är 2090 meter över havet. Alltså om vi hade tagit en stege upp hade det varit 2090 meter men så funkar det såklart inte. Istället fick vi gå slingriga vägar hela vägen upp och Daniel sa just att han tippade på att vi gått två mil idag. Tänk er två mil i ständig uppförssbacke. Kan lova er att det kommer kännas i arslet imorgon.

När vi väl såg restaurangen på toppen var vi tjejer nära till gråt. Det var så underbart att äntligen vara framme. Två timmar tog det att ta sig till toppen av Diedamskopf. Väl på restaurangen åt vi en underbar middag och njöt av solen. Känslan av att klara av den långa vandringen var fantastisk eftersom vi tjejer hade ett rejält flås redan efter fem minuter.

Efter maten började det roliga! Vi åkte nämligen kälke ner den vägen vi tidigare gått uppför. Det var fan bland det roligaste jag vart med om! Det gick fort, det var vackert och ibland lite läskigt när man åkte nära vägkanten och såg ner i intet. Hela grejen var så sjukt maffig! Här får lite lite bilder från vår sjukt bra dag i Diedamsopf!



Vår första paus


David, Patrcia, Claudia och Johannes


Daniel efter halva vägen


Systrarna Gminer. Claudia och Patricia. På en utav våra kanske 100 pauser.


Jag och Claudia på precis samma ställe.


Jag och Claudia


Patricia spanar in utsikten


Och så jag


Väl uppe på toppen. Claudia, Patricia och David.


Jag och Daniboy på toppen.


Ett glatt gäng!


Här med!

Kan berätta lite om helgen som var. På lördagsmorgon åkte Daniel till Graz för spela match. Vid halv elva ringde min telefon, och det var ingen mindre än Magdalena som undrade om jag ville hänga med på en shoppingtur. En halvtimme senare satt jag i hennes bil. Kikade runt i lite affärer i Österrike, åkte sen igenom Schweiz för att sedan gå i ett köpcentrum i Tyskland. Kom hem till Claudia exakt halv åtta, då mathen började. Där befann sig också Patricia och Veronika.

Eftersom jag hatar att somna ensam (+att lamporna i sovrummet är trasiga) somnade jag i soffan i sällskap av teven. Vid halv sju på söndagsmorgon kom Daniel hem. Vi gick och lade oss i sängen men gick upp dryga tre timmar senare. Stackars Daniel, efter 8 timmars bussåkning.

Eftermiddagen spenderades i Egg på Sütterlutty. Såhär såg det ut.

Vad ska vi nu hitta på? Röken börjar gå oss på nerverna. Lite svårt att andas.

Som tur är är det inte vi som satt fyr på huset, utan det är tanten själv som lyckats göra det.

Ingen fara. Det verkar som att allt är under kontroll.

Det är inte klokt hur man kan bete sig. Jag är ju som sagt lite sugen på att sluta tidigare från jobbet än vad mitt kontrakt låter mig göra. När vi skrev kontraktet sa jag till min chef att jag inte visste när hockesäsongen skulle vara över, därmed kunde jag inte säga ett precis datum, jag satte då 15 mars som ett preliminärt datum. Daniel har pratat med preisdenten för laget om han kan prata med min chef på jobbet. Det var ju trots allt han som fixade jobbet åt mig, och om jag inte har helt fel så finns det ett "kontrakt" mellan de båda också. Därför anser jag att det skulle vara bättre om Guntram, presidenten, kan prata med min chef innan jag gör det.

Idag på jobbet kom en arbetskamrat fram till mig. Han berättade för mig att chefen hade frågat honom om jag visste hur länge mitt kontrakt gäller. . . Först och främst anser inte jag att chefen ska prata om mitt kontrakt med någon annan. Mitt kontrakt är mellan mig, företaget och chefen. Ingen annan. Dessutom är jag så jävla trött på att han alltid går bakom ryggen på mig, och ignorerar mig. Han har lovat mig sen första veckan att vi ska gå igenom kontraktet tsm eftersom det är på tyska. Nu har det gått ett halvt år och vi har inte gått igenom det än trots att jag frågat så många gånger. Har han tappat bort det kanske?

Näh, är så trött på Hoeckle nu så hälften vore nog.

Idag var vi uppe med tuppen och Daniel fick den brillianta ideen att att vi tillsammans skulle åka till Bregenz. Det var fruktansvärt fint väder dagen till ära, och det passade oss alldeles utmärkt då vi gick runt i stan, vid vattnet och fikade lite.

Vid 10  tiden på morgonen började vår färd mot Zurich. Efter Mc-stopp och en och en halv timmes körning nådde vi vårt mål. Vi började med att gå på den stora vägen Bahnhofstrasse. På den gatan ligger alla exklusiva affärer. Efter det letade vi in oss på mindre smågator. Och OM allt var fint. Hade det inte vart så dyrt i Schweiz så hade jag absolut kunnat tänka mig att bo där! Det är inte bara vackert där, jag åt världens, utan att överdriva, godaste hamburgare där också.

På vägen hem hann vi också stanna vid IKEA. Jag köpte med mig G(r)ifflar hem. Danne fick dessvärre med sig ännu mer. Det var också lagom pirrigt i alla våra magar när vi åkte genom tullgränsen, ty Daniel hade glömt sitt pass hemma. Jag vart inte förvånad då det hänt förut. . .

Hej Alla Glada!

Har för ett tag sen kommit hem från staden Bregenz. Var där på ärende då herrn i huset fyller gammalt nästa tisdag. Herrn visste mycket väl att jag ville spendera min tid ensam i staden men självklart kunde han inte låta bli att åka förbi i hopp om att få se sina paket. Puckot. Jag lyckades dock att håla mig undan. Haha.

Igår inträffade en rolig grej på kvällkvisten, runt läggdags. Vi hade nämligen vart och handlat mat dagen till ära, även tandkräm stod på inköpslistan, och tandkräm vart det, trodde vi . . . Vi testade en ny sort, Kukident, och som ni hör på namnet kan detta inte ha slutat roligt. Jag kladdade på lite rosa sörja på min tandborste, stopa den i munnen, men tog ut den lika snabbt. Jag tappade känseln i tungan (?!) . . . Skrattde och ropade på Danne, och han svarade, Bra grejer det dära - står ju att den ska vara stark. Hmm. Jag hittade en lapp i kartongen som "tandkrämen" låg i och till min inte alls stora förvänting var det inte tandkräm. Det var rengöringskräm till löständer. FRÄSCHT!

Kvällen började med en nyårsmiddag


Jag och Daniel efter att vi piffat upp oss


Tolvslaget på torget i Alberschwende


Tolvslaget


Daniel och Aaron i vippen


Magdalena och Patricia i vippen


Topi och annat folk

Som det ser ut nu åker jag och några tjejer med i fanbussen till Zell Am See i morgon för att hejja på våra pojkar. Hoppas bara att jag mår bättre imorgon så att jag orkar åka buss, hejja och härja.
Håller tummarna.

Daniel är på matchvärmning och jag sitter ensam hemma under täcket hungrig. Affären har inte varit öppen på tre dagar så all mat och godis i skafferiet är så gott som slut. Särskilt godiset. Förtillfället önskar jag mig inget hellre än en Milka mit Alpenmilchcreme.